coccoline

På mitt persornliga assistentjobb;

En ny familjemedlem har kommit, en söt liten babyhund även kallad valp
Mamman i familjen ska iväg till butikken och säger till sin 10 åriga sån:

-Men passar du på hunden nu när jag är borta
Grabben -NEEEEJ Måste jag. Kan inte Caroline göra det!?!?!?
(Jag sitter 2 meter därifrån och låtsas inte finnas)
Mamman -NEJ, DU ska göra det
Mamman åker...

Hunder sitter i sin bur och skäller och skäller
Jag sitter och tänker för mig själv,
det är inte jag som passar på hunden,
det är inte mitt jobb,
han passar på hunden
Låt blir, låt bli, låt bli....

Den lilla söta men jobbiga hunden blir utsläpt ur buren och börjar med att äta upp blomman,
grabben gör en insatts och sätter upp blomman på en pall
Hunden kissar överallt...
Men sen bajsar hunden och en stank sprider sig i huset
När jag inser att grabben vägrar tar upp bajset (vilket jag förstår, han är ett barn)
Gör jag tllslut en insats och plockar upp det

Känns skönt att kunna andas igen

---

Det kan verka hårt av mig att vägra ta hand om hunden
men för mig är det viktigt att jag är här för att jobba som assistent
Börjar man tänja på gränserna så kommer jag snart göra saker om jag inte borde
Jag har ibland haft lillebror hemma här  och sagt att det är okej men jag tar inget ansvar för honom men kan såklart vara en god vuxen för det. Och med den lilla hunen kan jag bara inte låta bli att gosa med hur mycke som hellst. Men tänker inte uppfostra den och tänker låta lillebror få ta det ansvar han får

Detta pratade vi mycket om när jag en linje som heter "Persornlig assistentlinjen"
Och då tyckte jag det lät så hårt, me nu förstår jag...

Sååå då har jag haft lite jobbterapi med mig själv..